Det första uppvaknandet och den långa väntan

Varje vår noterar jag minst en  gång en  anteckning i mina trädgårdsdagböcker på temat ”våren är sen”,” kallt igen”, ”snö?? nu??”, ”aldrig har det varit så här sent”, så här kallt, så här blött…… det är förstås den enorma längtan vi bär inom oss att få uppleva miraklen igen- ljuset, de första späda knopparna, de första blommorna, den första lärkan, blåmesen som flyttar in … Det som vi i vårt vanliga liv , i våra kroppar, i våra relationer och vår personliga utveckling,  inte kan få igen, det som kanske bara sker en enda gång, just det sker ju varje år i våra trädgårdar. och längtan är så stor så det värker. Och så är det att varje gång man trodde att  NU nu är det dags, kommer ett litet bakslag, en försening, en försämring. vad hjälper det då att vi vet att det kommer?? Just då är allt förgäves, förspillt. Alla ens drömmar, skisser, tankar, planer verkar omkullkastade… för att ibland bara någon dag senare uppfyllas fullt ut! För just så är livet ju-och lycka är små korta underbara ögonblick inbäddade i väldigt mycket vardag.