Mullsorkar- så fruktansvärt gulliga och så irriterande

Rosemary Verey var en av mina allra första inspirationskällor för trädgårderandet. I hennes lilla bok om ett år i en engelsk trädgård  ”A Countrywoman´s notes” från  1989, pratar hon om mullvadens framfart och om hur dom troligen har funnits där i rakt nerstigande led ända sedan medeltiden- många generationer bakåt. Vår trädgård har ibland långa rader av nygrävda små svarta högar, spetsade med små stenar, porslinsskärvor, gamla glasbitar, det ser ut som om kriget farit fram eller som om det varit en arkeologisk utgrävning. otroligt irriterande. Sist räknade jag till över 100 högar samma dag ! Men så krattar man ut det på gräsmattan och någon dag senare är allt glömt. Min gamla svärfar brukade utan försöka få bort mullvad genom att  röka ut dom- han tog en slang och ledde ner avgaser från en motorcykel i hålet. Vi hade en granne som var mycket upprörd över att jag inte satte ut gigantiska mullvadsfällor och skyllde på mig för att han hade mullvad i sin trädgård. En gång hade vi en snickare som jobbade i trädgården. En mullvad tittade upp precis bredvid honom och jag bad honom att ha ihjäl den med en stor spade. Han tittade på den och sa ”aldrig i livet, den är så söt”…Numera har vi en liten manick från Jula eller så som skrämmer dom med lågfrekvent ljud  från själva gräsmattan- mycket effektivt bara det inte är minusgrader och så länge batterierna fungerar. Att dessa vansinnigt sötas, blinda små djur med sina små skovlar på framtassarna väcker så mycket ilska hos oss…Synd att dom inte kan utnyttjas till att gräva nya rabatter- tama grävarmullvadar- det hade varit nåt!!