Det är höst- små regndroppar faller titt som tätt. De mest oväntade växter blommar om igen efter den heta sommaren – gick i morse förbi en stor magnolia full med stora vackra blommor, igår såg jag ett gäng praktklockor hemma hos Eivor. Och hörde om någon som har rododendron i full blom. I vår egen trädgård är det grönt, men inga växter som blommar på fel tid förutom en kerriabuske.Och jag funderar mycket över tiden och tidens gång dessa dagar.
Många, inklusive jag själv, oroar sig otroligt mycket över klimatet. Har den här sommaren visat oss att det är alldeles på tok i hela världen nu?? Vi har haft extremväder och skogsbränder, andra har haft översvämningar. Torka, missväxt, dåliga skördar, för varmt i haven med planktondöd, korallreven krymper, extremtorkan ger svält i dess spår.. listan är lång och skrämmande och nästan allt tycks bero på oss med vår överkonsumtion, våra utsläpp av koldioxid etc –http://www.wwf.se/wwfs-arbete/klimat/vad-ar-klimatforandringarna/1124260-vad-ar-klimatforandringarna – och allt talar för att vi måste skynda oss! Utveckling är ju en sak, men våldsamma förändringar triggade av människans oförsiktiga framfart något helt annat.Om var och en av oss bidrar med det hen kan och regeringarna världen över tar sitt ansvar så vi kan ändra det som krävs för att minska på utsläppen! Miljöpartiet lyckades komma precis över 4 % spärren till riksdagen i valet i helgen 🙂
Men mitt i detta kommer jag att tänka på en del avsnitt av Planet Earth med David Attenborough och på en helt underbar bok av Vivi Täckholm om öknen ” Faraos blomster” som påminner en om små viktiga saker som gäller i naturen. Bägge beskriver hur ett enda regn får öknen att blomma eller gräset att spurta ur en helt öde torr mark. Gräs tål nästan hur mkt torka som helst, frön kan slumra i jorden i oändliga tider, vårblomningen i lövskogar på norra halvklotet inte har någon konkurrens när det gäller att blomma ohämmat och mycket när värmen och ljuset kommer, innan lövtaken i skogarna täpper igen så ljuset nästan inte släpps fram…
Varför ska det då behöva vara så erbarmligt svårt att hålla liv i allt i ens egen trädgård?Hur kan det vara så att de allra enklaste saker blir så svåra ibland? Att inte alla fröer gror som man sått, att sticklingarna inte tar sig, att sorken äter upp riddarsporrarna igen.. . att det man tyckte var den perfekta växtplatsen inte var det, ja ni vet.
Men en del av förklaringen är förstås att man då anlägger ett alldeles för kortsiktigt perspektivFör över tid har ju trädgården utvecklats alldeles otroligt mycket, det är bara det att tålamodet inte räcker och inte minnet heller för den delen. Har grävt bland foton för att hjälpa minnet lite- en del har faktiskt hänt de senaste 5 åren bara
